TANKAR FRÅN FÖRR TILL NU.
Av Erland Magnusson.
När jag sitter och tänker på hur stora förändringar det har blivit på ett halvt sekel, då kan man knappt tro det kan vara sant. Inte bara inom tekniken utan även ute i markerna, både med djur och natur. Storskogen reste sig förr mörk och tät ända inpå husknutarna till de oftast väglösa och avlägsna skogsbyarna. Nu står de flesta mindre skogsbyar öde och avfolkade, medan fina skogsbilvägar plöjer fram genom de med möda uppodlade åkrarna. Där gammelskogen stod tät, utbreder sig nu milsvida kalytor med delvis planterade ungskogsbestånd, där småbjörk och asp kämpar om utrymmet.
Jag hade ju turen att få vara ganska rörlig till 28-årsåldern, och vistades sedan barnaåren mycket ute i skog och mark mest året runt. Jag kunde därför lära och studera djurlivet på nära håll, ty jakt och fiske var A och O. Skogsfågel fanns i massor, både tjäder och orre, för att inte tala om järpe och ripa. Järparna förekom i enormt stora kullar som likt bisvärmar surrande flög upp. Ripor fanns också i stora flockar som ljudligt lät höra av sig i månljusa vinterkvällar. I varje björk- och videsnår var snön broderad av de pigga fåglarnas ludna fötter. Men nu är de sedan många år helt borta på de flesta platser. Endast mindre lokala förekomster nere i skogslandet. I fjälltrakterna finns väl fåglarna kvar, där tillgången växlar från år till år. Av järpar kan man se några, men inga riktiga kullar som förr. Beträffande de stora, tjäder och orre varierar tillgången mycket. En höst kan väl finnas några kullar på markerna, för att nästa säsong vara helt borta. Många dömmer väl räven som den stora boven i dramat, men nu sedan rävskabben nästan tagit död på stammen , har inga förbättringar märkts. Bara harstammen har ökat. Men då sätter ju harpesten igång och decimerar
beståndet så det spelar väl inte så stor roll. Hellre mat i en rävmage än plågsam död och förruttnelse ute i naturen. Och förresten, under de år vi hade så god tillgång på räv var inte skogsfågeltillgången nämnvärt sämre än nu.
Jag tror att vägsaltet som strös ut på vägarna på våren har en bidragande orsak. Man ser ju ofta tjäderhönor gå och plocka grus längs vägarna. Om inte det salt dom får i sig är direkt dödande, så kanske många fåglar blir sterila. Det var i varje fall under de år saltning av grusvägarna började som också minskning i skogsfågelbeståndet började förmärkas. Även de första åren av skogsgödsling med grovkornigt gödningsmedel som låg kvar på marken i många timmar innan det upplöstes, tog död på många fåglar som hackade i sig av de vita kornen. Bevisat är att stammen av korpar minskade kraftigt på ett område, sedan det visat sig att de hackat hål på säckarna vid ett upplag i skogen. Även en stor älgtjur hittades död några hundratal meter från ett annat upplag där en säck var söndersparkad, och älgen förmodligen ätit för mycket av saltet. Av fåglar dödas många vid kollisioner med el- och telefonledningar som på många håll korsar våra skogar. Det är i ljusning och i skymning som faran är som störst. Gamla rävar har lärt sig att följa ledningsgator för att söka efter föda, i form av dödade eller lättfångade byten.
Jag började springa i skogen i tidiga barnaår. Jag var inte mer än sju år när jag sköt min första fågel. En söndagmorron fick jag följa min far ut i skogen för att titta efter fågel. Rätt som vi gick fram på skogsstigen flög en flock järpar upp. En satte sig på en grankvist, fullt synlig från vägen. Pappa fråga om jag ville skjuta. Jag orkade inte hålla upp den dubbelpipiga hagelbössan, men när en kullfallen björk låg i lagom höjd blev det ett utmärkt stöd. I 9-10 årsåldern började jag ensam få gå ut med bössan, som i det närmaste var lika lång som jag själv. Jag minns så väl än i dag platsen, och hur det gick till, när jag sköt mitt första av olika villebråd. Som t ex min första tjädertupp. Det var söndagkväll i september strax före skymningen. Jag satt och läste mina psalmverser, som vi i skolan skulle kunna utantill. Vi hade en lärarinna, en gammal fröken, som var fenomenal på att ge läxor över helgerna, och då speciellt psalmverser. När man inte kunde tänka sig innebörden i verserna, var det bara att rabbla och läsa så länge att orden blev inpräntade och kunde rabblas upp utan att man tänkte på nånting. Min pappa kom in efter en tur ner till byn. Det första jag sa var frågan om han sett någon fågel. Jo, han hade skrämt upp ett par tjädertuppar några hundratal meter från gården. Åt vilket håll flög dom, var min andra fråga. Norröver, fick jag till svar. Pang, psalmboken åkte ihop med en smäll. Ett par Gyttorps Röda grabbades tag i med ena handen, medan den andra tog ett tag om dubbelbössan som stod upprest i vrån vid dörren. Den stod alltid lättåtkomlig vid utgången från bryggstugan, där vi bodde över somrarna och en bit in på hösten. Jag minns föresten att min pappa sköt två tjädrar från stugubron, och detta med ett skott. Nå, jag gick ut genom norrgrinden och följde en fästig åt det håll jag trodde fåglarna flugit. Jag kom upp på en liten granås, där lämnade jag stigen och smög längs åsen. Och plötsligt får jag se en gråsvart tjädertupp stå invid roten till en storgran nere i backsluttningen. Den benvita näbben avtecknade sig tydligt mot den mörka granstammen. Med enbart tummen orkade jag inte spänna hanen utan måste använda insidan av handen. Detta gick ju bra och tuppen stod kvar. Nu orkade jag dock hålla bössan på frihand. En skarp knall och en ganska kraftig rekyl, vilken jag troligen knappt kände. Några korta flax och jakten var slut. Nu bar det nog iväg genaste vägen hem, kånkande på min första tjädertupp.
Många kan väl förundras över att föräldrarna vågade släppa iväg en lillpojke med ett livsfarligt vapen i händerna. Men man hade fått så många förmaningar och undervisningar att vara försiktig, och hur ett skjutvapen skulle hanteras. O ve, vilken förnedring för den som pekade en bössmynning åt det håll en människa befann sig, hur säker han än var att bössan var oladdad. En sådan betraktades inte som jägare, värdig att bära skjutvapen. Ej heller skulle bössan laddas inomhus, eller att gå in med istoppade patroner. Dessa skulle plockas ur när man närmade sig hemmet. Man fick en sådan respekt för skjutvapen att de hanterades därefter.
Ingen licens fodrades för inköp och innehav, utan den som hade lust och råd fick köpa det han önskade. Ej heller jakträtt hölls så strängt på ute i skogsbyarna, åtminstone inte när det gällde småvilt. Det tycktes nästan höra till allemansrätten, att få gå ut och skjuta sig en fågel till söndasmiddan. Även spelskytte på tjäder och orre förekom ganska allmänt, fast lite mer i skymundan. Det tycktes ej heller inverka på beståndet, för skyttarna lämnade alltid några tuppar kvar på varje spelplats. Därigenom blev också lekplatserna kvar på samma ställe år från år.
För ekorre och järpe var salongsgeväret, eller sexmillimetern, som den kallades, idealvapnet. Jag visste att det fanns ett sådant i en ensligt belägen skogsgård, 5 kilometer från mitt hem. En dag traskade jag skogsstigen över berget för att höra om jag fick köpa ”lillbössan”. Innanjag nådde fram hörde jag ljudet av yxhygg i närheten av stigen. Jag gick dit, och där var personen jag sökte, sysselsatt med timmerhuggning. Det var en stor kraftig karl lugn och saktmodig. När jag framförde mitt ärende, stod han en stund och funderade.---Je vet int om je vill sälj, men du kan få lån na, sa han så småningom. Du kan gå fram te gårn och säg åt käringa att du ska få lån lillbössa. I en tå lådan häri chiffongen finns en ask me patrona som hon också ska lete fram.
Då jag på hemvägen passerade platsen för timmerhuggningen låg en tidning utlagd på vägen. Med kol hade han skrivit att jag skulle komma till honom. När jag kom fram sa han att han tänkt om.---Du kan få köp, je ha väl int så stor användning för na. Jag fråga om priset, och när han sa 15 kronor bestämde jag mig direkt. Det var ju ett pris jag inte hade anledning att vilja pruta på. Innan jag nådde hem ville jag provskjuta . På en tallstam hade någon hackat med en yxa så att ett märke av en halv hands storlek syntes. Jag ställde mig 25 meter ifrån och sköt ett skott. När jag kom fram och titta, satt kulhålet mitt i fläcken. Gissa om jag blev glad när jag såg hur fint lillbössan gick. Min kusin och jag var ibland tillsammans ut på jakt, och det blev en och annan fågel. Han hade en liten hund av någon sorts blandras. Sådana hundar har jag inte sett senare, men dom var småväxta, av lite större än en katts storlek. Denne var en rätt god trädskällare. En gång hände t.o.m. att en stor tjädertupp ej brydde sig att flyga upp när hunden närmade sig, utan stod kvar för hundens ettriga ståndskall.
När det blev senhöst och kallare väderlek brukade vi spara ihop fågel och sälja. Uppe på vinden till ett gammalt härbre fanns grova takåsar i dessa var spikar inslagna, på vilka snaror av snören var fästade. I dessa hängdes fåglarna i långa rader. En dag efter skolans slut skulle jag och min kusin samt en hans äldre broder bege oss till en diversehandel i grannbyn för att sälja skogsfågel. Det fanns lite snö så vi skulle ha sparkar att skjutsa fåglarna med. Med var sin sparkstötting och en tunnsäck full med istoppad fågel begav vi oss åstad. Men eftersom landsvägen var nygrusad och snö tillgången ringa, blev färden ganska kännbar. Det var emellertid en hel mil till grannbyn och säckarna var ganska så tunga. Vi kom i alla fall fram, gick in i affären och talade om vårt ärende. Ägaren bad oss hämta säckarna, som tömdes så att dun och fjädrar yrde. Han plockade upp fåglarna på disken och sorterade dom. Tjäder för sig, orrar för sig, järpar för sig. För tjädertuppar betalade han 5 kr för hönor 3,50 för orrar 2,50 och för järpar 1,25 pr st. En strut karameller var det enda vi köpte innan vi begav oss hemåt. De sista kilometrarna av tvåmilafärden blev nog de tyngsta trots att vi inte hade någon last. Krafterna hade sinat ut och hungern gjorde sig kännbar. Vi hade väl knappt ätit något innan vi for hemifrån, så ivriga var vi att få komma iväg.
Av älg fanns mycket lite på 20- och början av 30- talet. Det var ju smått en sensation om någon sett ett älgspår. Jag minns hur jag och min tidigare nämnda kusin var ute och åkte skidor i skogen, när vi fick se gamla älgspår i den djupa snön. Vi hoppade rätt upp av glädje, och i vild fart åkte hem och berättade att det varit älgar i bergsluttningen en knapp kilometer från mitt hem. Det dröjde drygt 20 år innan älgstammen fick någon nämnvärd ökning, för att därefter bara på ett fåtal år nästan bli explosionsartad.
Rådjuren kom väl också samtidigt till våra breddgrader, för att undan för undan dra sig längre norrut. Bäver och grävling fanns ej heller under min uppväxttid. Bävern var ju helt utrotad i Sverige en tid. Jag minns när jag som lillpojke hittade trädklampar djupt nere i dyn efter en bäck, och vid närmare undersökning visade de sig vara avgnagda, med tydliga märken efter skärtänder. Dessa hade kanske legat i slammet på botten av bäcken i några hundratal år. Utter däremot fanns ganska allmänt efter åar och vattendrag, för att nu vara helt borta. Nu har vildminken kommit i stället.
När jag var 12 år köpte jag tillsammans med min morbror, en 3 månader gammal hundvalp. Den var av blandras en s.k. halvstövare. Första hösten började den driva hare. Den var bra på att ” ta upp” som det hette, men dreven blev korta. Det spelade ingen roll vilken tid på dagen man gick till skogen, en hare var snart på benen, men tappt efter ett kort drev, och Jappo kunde inte reda ut vart haren tagit vägen. Det blev många sådana drev innan min pappa fick skjuta en stor helvit gammelhare. Någon vecka senare fick han skjuta den andra. Då hade det redan hunnit bli lite snö.
I juldagarna när snön låg halvmeterdjup gick jag ut en morron för att söka efter rävspår. Då det under natten fallit nära 2 decimeter nysnö, hade jag inga större förhoppningar att hitta några spår, harspår ansåg jag helt uteslutet. Jag skulle väl inte heller göra så stor lov, men ut en liten tur måste man ju.
Jag gick längs en rågång med hunden lös. Den gjorde inga långa turer i den djupa snön, men plötsligt började den driva strax intill. Jag vände mig om och såg bortåt det håll jag kommit ifrån ty drevet skulle korsa rågången. Efter en mycket kort stund får jag se en hare komma skuttande i mina spår. Det liknade ett dike där jag pulsat fram och haren tyckte nog det var bekvämare att följa mina spår. Det blev alltså Jappos tredje hare.
Andra hösten var han ju äldre och dreven blev längre och säkrare. Han blev en medelmåtta på hare, 32 st denna säsong. Och så började han driva räv, och skällde även på fågel. Jappo drev många rävar innan någon blev skjuten. Det gick oftast rakt fram tills de kröp ner i något stenvalv eller i otillgängliga bergskravel. Men så en söndagmorron med mycket olämpligt jaktföre, fönsterrutetjock skarbildning på lössnön och knapp en millimeter nysnö. Vi var inne i februari och snön ganska djup så hunden hade jobbigt att ta sig fram. Men det blev i alla fall ett drev och när jag kom fram till löpan såg jag att en räv passerat uppe på den tunna skaren. Drevet drog bort och jag begav mig springande till ett pass där rävar många gånger tidigare passerat, men nu hade nog mickel bestämt sig en annan trad, för av drevet hördes inte ett ljud. Jag väntade en dryg timma, men när hunden ej heller kom igen begav jag mig hemåt. När jag kom hem så var Jappo redan hemma han hade nyss anlänt han hade kommit landsvägen. Jag anade då att räven gjort ett avhopp från den isiga vägen, och att hunden tappat spåret. Jag tog därför hunden i band och gick sakta längs vägen och undersökte kanterna noga så får jag se ett hål i snön uppe på en vägslänt räven hade gjort ett jättehopp upp på slänten och där hade hunden tappat spåret. Vi började nu spåra, efter en kilometer hade räven även hoppat upp på en sten, från vilken språngspår syntes. Vi hade nu skrämt upp räven på nytt. Jag släppte hunden och klättrade själv upp på stenen. Drevet gick i en vid båge och hördes om en stund närma sig. Jag stod i spänd förväntan när jag plötsligt får se räven komma smidigt hoppande på den tunna snöskorpan. Bägge hanarna spändes, och när räven passerade en öppen glänta lät jag bägge skotten gå. Det blev en fullträff, och inte en rörelse förmärktes. Men hunden gav ifrån sig ett jättevrål när han hörde skottet. När han kom fram bet han i den livlösa kroppen och ruskade denne våldsamt. Två söndagar senare fick jag skjuta räv nummer två. Den tredje, en stor långhårig hanräv, blev faktiskt skjuten på ståndskall. Jag hade skjutit ett skott som knappt gjort någon skada alls. Och hunden, som låg bara ett femtiotal meter efter, tystnade när han passerade skottplatsen. Jag följde springande efter i spåren som visade någon enstaka blodsdroppe. Min morbror som också var med på jakten, hojtade på mig så vi kom till sammans. Från hunden hördes ingenting så vi fortsatte spårandet. Vi kom upp på en backkulle, där både räv och hund hade passerat två gånger efter påskjutningen. Jag skulle stanna kvar på kullen, medan Kalle skulle fortsätta efter spåren. Nästan samtidigt lät hunden höra av sig, men nu blev det ståndskall. Min morbror begav sig då dit, och om en stund small ett skott. Räven hade satt sig med ryggen mot en rotvälta och höll hunden ifrån sig.
Det blev även en fjärde innan vintern var slut. På veckorna jobbade vi i skogen. Det var första vintern efter jag slutat skolan, men jag hjälpte min pappa med timmerhuggning. Min morbror körde timmerstockarna till en flottled, men en dag kom han inte tillbaka till avverkningsplatsen för att köra eftermiddagsvändan. Min pappa undrade väl varför men antog att något körredskap gått sönder så han höll på att reparera. Men när vi på kvällen kom hem fick vi höra orsaken. Han hade sett ett färskt rävspår, satte hästen på stall och tog hunden i stället. Efter någon kilometers drev kröp räven in under en sten. Kalle täppte till hålet, gick hem gjorde en krok av en järnten, och gick tillbaka. När han stack in kroken i hålet bet räven i och fastnade, så Kalle kunde dra fram så han såg rävens huvud under stenen. Med salongsgevärets hjälp var så den fjärde räven skjuten.
För rödräv betalades då omkring 60 kr för fullgoda skinn och detta var rätt bra pris i förhållande till penningvärdet. För pengarna jag fick köpte jag mig ett gevär, ett Wapen-Depotens Special hammerless, kaliber 12. Detta kostade då 110 kr. Pengarna räkte även till ett fickur, vilket går klanderfritt än i dag.
I början av november tre år senare hade höstens första snö fallit. Jag gick ut på morron för att söka efter rävspår. Jag ringade in en räv i ett otillgängligt blockstensområde i närheten av Gimån. Jag sökte mig ett pass innan jag släpte hunden. På fem minuter var drevet igång, men istället för att komma åt mitt håll gick det längs ån nedöver. Om några minuter tycktes drevet vara på andra sidan, jag trodde inte att det skulle finnas is på ån, men nu var drevet i alla fall på norrsidan. Jag gick ner till ån och där fanns ett isbälte tvärs över, kanske 30 meter brett. Där syntes spår efter både räv och hund. Drevet hördes nu avlägset, och att ta mig på andra sidan var helt otänkbart. Det var bara att stanna kvar och hoppas att räven skulle vilja komma tillbaka på sörsidan, då måste den ju passera på samma ställe, eftersom det var forsar och öppet vatten både ovanför och nedanför isbältet. Jag ställde mig i skydd av buskarna och väntade. Efter en stunds väntan hörde jag att drevet hade vänt och kom ner mot ån igen. Det var väl drygt 200 meter till andra stranden där jag får se räven komma ut på isen. Men i stället för att fortsätta rakt fram åt mitt håll, sneddade den uppåt ut mot iskanten. Sista metrarna smög han, och när han stannade tror jag han nästan kunnat slicka i vattnet. Hunden kom nu också ut på isen. Han fick se räven och rusade rakt ut mot denne. Jag trodde ju att han skulle fly undan när hunden kom, men det gjorde han inte utan stod lugnt kvar. Han vände sig mot hunden och när denne var 2-3 meter ifrån, hoppade räven smidigt undan. Hunden han inte bromsa in utan kanade rakt ut i vattnet. Men även räven åkte i genom den tunna isen när den hoppade åt sidan, så nu låg dom där båda två, kämpande för att komma upp. Räven drog sig upp efter bara några sekunder, ruskade av sig vattnet och ställde sig framför huvudet på hunden och högg mot honom för att hindra honom att komma upp. Jag blev rädd att hunden skulle drunkna, så jag sprang längs stranden upp mot forsen för att hämta en båt, som jag sett tidigare på morron. Räven fick väl både höra och se mig, och sprang in mot stranden och försvann bland buskarna. Det tog väl omkring 10 min innan jag kom till den plats där jag sett båten, men den var nu borta. Några flottningsarbetare som höll på med reparationsarbeten av timmerrännan, hade just rott över. De befann sig vid båten och vid mina rop kom en man snabbt över. Jag hoppade i båten och han rodde med snabba årtag nedåt selet. Vi kunde inte se dit jag visste att hunden befann sig , men när vi kom förbi några stora stenar som skymde sikten, såg jag att hunden var borta från iskanten, men så får jag se honom inne på stranden. Jag ropade på honom, och vi rodde in på ett ställe där det var öppet vatten ända in till land. Sedan följde jag med till deras flottarkoja vid forsen där dom gjorde upp eld i den öppna spisen. Hunden var ju både blöt och frusen efter det ofrivilliga badet.
Efter ett par timmar fortsatte jag jakten med hunden i band. Efter en kilometers spårning kom vi till en stor och helt igenfrusen sjö. Spåren ledde rakt över sjön, och när det blivit flera kilometer att traska runt och söka rätt på spåren, så avslutade vi jakten och begav oss hemåt. Hade någon berättat denna händelse för mig, hade jag inte trott att det varit sanning, att en räv kunnat vara så finurlig i sina uträkningar att bli kvitt sin fiende, men nu hade jag sett det med egna ögon.
Den gången klarade sig hunden, men på tredjedagjul gick det sämre. Jag var ut en liten tur på eftermiddan när han följde ett rävspår ner mot Gimån. Jag hade kilvit upp på en sten och stod och lyssnade på hundens glesa skall som han brukade ge ifrån sig när han följde ett spår. Men plötsligt blev det helt tyst. Min tanke var att räven låg nere i något gryt, som dom ibland gjorde på dagarna. Jag gick därför ner till forsen för att gå över dammen för att komma på andra sidan, där jag trodde dom befann sig. När jag kom fram till forsen tittade jag upp efter ån och såg en mörk punkt uppe på sjön. När jag såg att det rörde sig, förstod jag att det var hunden som gått ner sig genom isen. När jag såg att han var närmare andra sidan sprang jag över dammen och uppåt längs den svårframkomliga stenstranden. Efter några hundratal meter skulle jag runda förbi en stor sten i strandkanten när jag helt plötsligt åkte igenom isen men genom att jag bar geväret i handen blev det bäryta så jag kom snabbt upp igen och kröp försiktigt därifrån. Jag sprang nu en bit in på stranden tills jag kom mitt för där hunden låg i vaken. Den försökte komma upp på olika platser, men så fort han började komma upp på isen så brast det på nytt. Efter att ha kämpat kanske en halvtimme i det kalla vattnet började krafterna ta slut. Jag kunde ingenting göra för att komma honom till hjälp. Ingen båt fanns att släpa ut på isen som bara var ett par centimeter tjock framför mina fötter. Hunden låg nu bara och höll sig uppe med huvudet på iskanten. Med kniven skar jag av en hagelpatron i förladdningen mellan krut och hagel. Hagelladdningen skulle därigenom hålla ihop och verka som kula. Avståndet ut till vaken var väl ungefär 30 meter. Ett svårt skott att lossa, men kanske ännu svårare att lämna min kära jaktkamrat, som ännu en tid skulle få ligga, innan den av kyla och utmattning skulle ge upp. Jag lyckades skjuta rätt, och allt blev stilla ute i vaken.
Nu fick jag skyndsamt bege mig hemåt, genomblöt som jag var. Jag sprang för att hålla värmen och kläderna blev utanpå som ett ispansar. Jag klarade mig bra för kylan, och blev ej heller förkyld av händelsen. Men respekten för snötäckta och svaga höstisar i samband med jakt med hundar, går aldrig ur.